Är AI-konst automatiskt stöld för att den påminner om något en konstnär redan har gjort? Jag tycker att den frågan förtjänar ett bättre svar än bara ett upprört ja, som från många konst communities nu. För om likheter är tillräckligt för att ropa konststöld, behöver vi nog börja granska ganska mycket av det som många redan har hemma.

Jag tänker bland annat på möbelvärlden, på exklusiva designmöbler och betydligt billigare alternativ hos stora kända möbeljättar. På hur vi letar efter samma lyxiga känsla, men till ett lägre pris och blir glada när vi hittar det.

Men när AI kommer in i bilden, dåååå blir diskussionen plötsligt en helt annan. Då handlar det om människans kreativitet, om originalitet och om vem som har rätt att tjäna pengar. Jag förstår att frågan väcker känslor. Däremot tycker jag att vi behöver kunna skilja mellan att kopiera ett specifikt konstverk och att skapa något som påminner om en stil. Annars blir ordet stöld så brett att det till slut kan betyda nästan vad som helst.

Är allt som liknar något annat en stöld?

Tänk dig två tavlor med stora färgfält i beige, svart och brunt. Båda har mjuka former och passar perfekt ovanför en ljus soffa. Den ena är målad för hand, den andra framtagen med AI.

Har den senare automatiskt stulit den förra?

Jag tycker att vi måste få ställa den frågan utan att direkt bli placerade i något läger. Liknande färger, en viss stämning eller ett bekant bildspråk behöver inte betyda att det är samma motiv. Samtidigt kan en bild förstås ligga så nära en bestämd förlaga att talet om inspiration känns som en dålig ursäkt.

Det är just den skillnaden jag saknar i debatten. Ibland pratar vi som om det bara finns två alternativ: fullständigt originellt eller stulet. Men var placerar vi då alla mänskligt skapade bilder som också påminner om sådant vi har sett tidigare?

Min invändning handlar om hur snabbt vi dömer. Jag vill se vad som faktiskt har skapats och vad det påstås efterlikna innan jag bestämmer mig.

Varför är det svårt att stoppa AI-konst juridiskt?

Det som jag tycker försvinner i debatten är att upphovsrätten skyddar ett specifikt konstverks utformning – inte en stil, en färgskala eller en allmän idé. Att en AI-bild påminner om en konstnärs uttryck räcker därför inte i sig för att försäljningen ska vara olaglig. Det behöver visas att bilden gör intrång i ett skyddat verk, och vid en tvist får domstolen bedöma likheterna.

Samtidigt behöver bilden inte vara en exakt kopia för att gå över gränsen; även bearbetningar kan omfattas av skyddet. Jag skulle därför inte säga att AI-säljarna är omöjliga att komma åt. Men att säga ”det där ser ut som min konst” är inte samma sak som att juridiskt kunna visa ett intrång. AI är inget frikort att kopiera, men likhet är heller inget automatiskt bevis på lagbrott.

Möbeljättarna har gjort det många gånger

För att diskussionen om original och efterbildningar knappast började med AI. IKEA tex. har vid flera tillfällen anklagats för plagiat. Ett exempel är formgivaren Lukas Dahléns kritik mot ett skåp med flätat trä, som han anser ligger för nära hans möbelserie Weave. IKEA har uppgett att företaget granskar produkter för att undvika likheter. Även andra formgivare har framfört anklagelser, som IKEA har tillbakavisat.

Mio har också varit inblandat i en konkret tvist. Den gäller MIOs Cord-bord och Asplunds Palais Royal-bord. Patent- och marknadsdomstolen bedömde att Mios bord gjorde intrång i upphovsrätten. Mio bestred intrång och överklagade, och målet ledde till frågor till EU-domstolen.

Så nej, det vore fel att säga att ingen har reagerat på möbelkopior. Det har både protesterats och drivits rättsprocesser.

Men min fråga kvarstår: hur konsekventa är vi själva som konsumenter?

Om jag uppskattar en billigare möbel för att den ger mig känslan av en dyr designklassiker, behöver jag åtminstone fundera över varför en liknande tanke blir så mycket mer provocerande när den gäller en AI-bild.

Det betyder inte att alla möbler hos IKEA eller Mio är kopior. Det betyder att gränsen mellan inspiration och efterbildning redan är en fråga i den värld vi inreder våra hem med.

Vi vill ha designkänslan – men gärna till budgetpris

Inom inredning pratar vi gärna om att få en exklusiv känsla med en mindre budget. Vi jämför material, former och proportioner. Vi letar efter lampan, soffbordet eller fåtöljen som ger rummet rätt uttryck utan att hela sparkontot försvinner.

Jag ser inget konstigt i det. Alla har inte råd med ett originalverk eller en dyr designmöbel. Ett vackert hem ska inte kräva en miljonbudget. Men då tycker jag också att vi behöver vara ärliga med vad vi uppskattar. Är det originaliteten? Hantverket? Formgivarens historia? Eller är det framför allt hur föremålet ser ut i vårt vardagsrum?

Det kan vara olika saker vid olika köp. Jag kan tycka att en handmålad tavla har ett värde som en poster saknar och samtidigt förstå varför någon väljer postern.

Det jag har svårare för är när vi själva jagar det billigare alternativet, men fördömer andra för att de gör samma avvägning med en annan sorts produkt.

Jag förstår konstnärernas ilska (till viss gräns)

Att ifrågasätta ordet stöld betyder inte att jag tycker att konstnärer ska sluta bry sig. Har man lagt år på att utveckla ett eget uttryck, då kan det förstås kännas fruktansvärt att se något snarlikt säljas av någon annan i massproduktion. Särskilt om den andra aktören kan producera digitalt, marknadsföra stort och pressa ner priserna till max.

Den känslan blir inte mindre verklig för att en köpare säger att bilderna ändå inte är exakt likadana. Men jag tycker att två saker måste få rymmas samtidigt. Vi kan ta konstnärens arbete och oro på allvar, och ändå granska vad anklagelsen gäller. Är det en direkt kopia? Ett avsiktligt försök att efterlikna en viss person? Eller en bild inom samma breda stil?

När allt klumpas ihop blir diskussionen sämre för alla. Även för den konstnär som faktiskt har fått sitt verk kopierat.

Frågan om AI-träning försvinner inte

Här finns också en invändning som möbeljämförelsen inte ensam besvarar: vilka bilder har använts för att utveckla AI-verktyget?

Det är en annan fråga än hur lik den färdiga bilden är en viss tavla. En person kan vara kritisk till hur ett verktyg har tränats även om resultatet inte är en direkt kopia. Konstnärers kritik mot AI-posters har också handlat om användningen av upphovsrättsskyddade verk vid träning.

Jag tycker därför inte att ”människor inspireras också” räcker som svar på precis all kritik. Men jag tycker inte heller att frågan om träningsmaterial gör det rimligt att beskriva varje enskild AI-bild som ett stulet konstverk.

Vi behöver kunna diskutera båda sakerna ordentligt, utan att låtsas att de är exakt samma sak.

Är det pengarna som provocerar mest?

Jag undrar också hur mycket av all ilska som handlar om den klassiska jantelagen avundsjukan att någon tjänar pengar snabbt.

En bild kan kanske uppfattas som ett oskyldigt experiment, tills någon börjar sälja den som poster. Då kommer frågorna om arbetsinsats, talang och vad personen egentligen har gjort för att förtjäna inkomsten.

Jag förstår reaktionen. Samtidigt tycker jag inte att antalet arbetstimmar ensamt avgör vad något får vara värt. Den som säljer en bild säljer också ett urval, en presentation och något som en köpare vill ha. Det gör inte automatiskt affären rättvis. Det gör den heller inte automatiskt till stöld.

För mig är det mer relevant att fråga vad köparen får, hur produkten presenteras och om någon annans arbete har utnyttjats på ett sätt som går över gränsen.

Sälj gärna AI-konst – men var ärlig

Här är min egen gräns tydligare.

Om en bild är framtagen med AI tycker jag att kunden ska få veta det. Jag vill kunna välja om jag betalar för ett handmålat original, ett tryck av ett sådant original eller en AI-genererad bild. Jag skulle känna mig lurad om jag köpte något utifrån en berättelse om penseldrag, ateljéliv och ett personligt måleri som aldrig har funnits. Då är problemet hur produkten säljs.

Den som tror på sin AI-konst borde också kunna stå för hur den har skapats. Låt köparen avgöra om bilden är värd priset. Varför gömma verktyget om man samtidigt menar att det är en självklar del av framtidens skapande?

Min slutliga åsikt: ordet stöld måste vara befogat

Jag tänker inte automatiskt kalla en bild stulen för att någon har använt AI. Jag tänker heller inte godkänna en uppenbar kopia bara för att säljaren kallar den inspiration. Det jag efterlyser är samma granskning oavsett vem som står bakom produkten. En stor möbelkedja ska inte få ett frikort för att vi gillar priserna. En AI-säljare ska kunna svara på kritik. Och en likhet ska gå att diskutera utan att slutsatsen redan är bestämd.

För mig blir frågan därför större än om man gillar AI-konst eller inte. Den handlar om vad vi anser att inspiration får vara – och om vi är beredda att tillämpa den uppfattningen även på våra egna köp.

Om du kan uppskatta en billigare möbel, som påminner om dyr design, men kallar varje AI-tavla för stöld: vad är det då som egentligen avgör skillnaden för dig?